Vissa av oss mammor som är hemma med barn har någon slags sjukdom, en sjukdom som gör mer skada än nytta. På något konstigt vis så tar vi på oss en sådan enorm roll att klara av
allt... det finns
ingenting en mamma inte klarar av.
Oftast så jobbar pappan och det gör allt bara värre, för i våra huvuden, vare sig vi vill eller inte, så sitter det en liten 50-tals hemmafru och viskar:
Han jobbar, du är hemma, du ska ta hand om barnet dygnet runt... men det fungerar inte.
Jag fick en kommentar av
Fia till det
här inlägget om "egen tid"... där hon skrev:
Förstår precis. Men jag vågar inte säga det högt... hennes guldklimp är bara 4 månader. Jag kommer ihåg när Malcom var den åldern,
jag längtade efter
egen tid men jag vågade inte heller säga något.
Det var ju mitt jobb att ta hand om Malcom...
och att säga att det är jobbigt att ta hand om sitt eget barn är det ju dödsstraff på!
När Malcom var 3 månader så flyttade även tonåringen in så vid 4 månader kändes det som jag skulle spricka. Jag var a-first-time-mom och jag hade dessutom fått en tonåring med djupa problem... men fortfarande vågade jag inte säga ett knyst.
Sambon jobbade,
han jobbade väldigt hårt, för att få vår ekomomi att gå runt och jag ville inte lägga ännu en börda på honom...
nu vet jag att det var ett misstag. Min tystnad straffade hela familjen, det finns ett talesätt jag tycker om:
Mår inte mamma bra - mår ingen bra.
Allt blev rutin, allt gjordes per automatik och livet blev radiostyrt...
Det är inget sätt att leva, det är att överleva. Jag minns de första gångerna jag sa till sambon att jag behövde
egen tid... Då ville jag ta ett bad... Det gick 5 minuter sedan stod antingen tonåringen utanför dörren eller sambon som inte visste hur eller var någonting skulle vara. Det var den ena dumma frågan efter den andra och det gjorde allt mycket värre.
Det gick så långt så att det inte fanns någon kommunikation, jag gömde mig i mammarollen för det var ingen idé att be om hjälp,
jag fick ändå aldrig vara ifred. Jag fick rådet att
lämna huset, för att få riktig egen tid så måste jag åka någon annanstans.
Jag provade att åka med tonåringen för att rida när Malcom var sex månader, tonåringen skulle rida ett elljusspår och jag skulle gå... när vi kommit genom halva så ringer sambon och i bakgrunden hör jag Malcom vråla. Sambon stammade lite panikslaget fram att han
kunde inte få Malcom att sluta gråta... Panikslagen sprang jag sista biten på elljusspåret, slängde mig i bilen och gasade de 4 milen hemåt. Väl hemma så var Malcom glad och sambon såg stolt ut och sa:
Jo, det gick bra till slut...
Det är ett bra exempel på vår sjukdom... Det jag skulle ha gjort var att säga
-Nej. Du får fixa det! För det är ju inte så att de inte
kan, det är det att vi blir frustrerade över att de kanske inte klarar av att trösta på första försöket så då tar vi över.
Det är något vi måste sluta med.
Min vändpunkt kom när Malcom var nästan tre år, det fanns inget samliv mellan mig och sambon, vi gick runt som smågnabbande syskon och helst av allt så spenderade vi inte mer tid än vad vi absolut
måste i samma rum. -Jag hittade en gammal tavla som jag målat för några år sedan och jag insåg att jag inte hade hållt i en pensel sedan jag blev gravid, trots att jag älskade att måla. Det fick mig att tänka efter: Var är
jag, det här är inte den person jag vill vara, när försvann
jag? Jag började förakta sambon... Han
fick åka på rally, han
fick spela fotboll osv...
vad fick jag?!
Då insåg jag att sambon frågade ju faktiskt inte om
lov för att få
egen tid... varför skulle jag behöva göra det? Jag gjorde då en helomvändning, istället för att be, fråga, ursäkta mig till sambon att jag behövde lite
egen tid så tog jag den.
Jag hade den här diskussionen med min vän
Heléne igår, om
egen tid... hon har hittat sin genom att börja på Yoga och hon har även tagit en tripp till ett spa. Nu råkar jag vara en riktig hemmamänniska och tanken att sätta min fot på ett spa är totalt främmande men jag har hittat mitt sätt: Jag skickar iväg sambon med Malcom till svärmor...
Det är där dom är nu ;)
Jag har lyckats få sambon att förstå att den
egna tiden är oerhört viktig, utan den är jag
bara mamma och då blir jag automatiskt även mamma till honom och det är inte ett förhållande som fungerar i längden. Nu har det t.o.m blivit så att sambon förstår,
hör och häpna, när jag behöver vara ifred, han ser det på mig men det krävdes att jag sa ifrån ordentligt. Jag kunde inte be om lov, det förstod han inte, jag fick ge order.
Så till Fia och alla ni andra därute som funderar var er
egna tid tog vägen vill jag säga,
sluta fundera och ta tillbaka den. Fråga inte, ursäkta inte... säg bara till pappan:
På onsdag klockan sex ska jag på café med en vän, då får du vara själv med barnet. De är inte totalt inkompetenta... det är bara vi som tror det.
Är de tvungna så kan de.
Nu finns det ju mammor därute som bara älskar att vara just mammor och kan inte föreställa sig någonting annat än att vara med sin lilla skrutt men egen tid är faktiskt någonting alla behöver. Jag pratar inte om att man måste gå ut och röja med vännerna som man gjorde när man var fjortis utan jag pratar om en kopp kaffe, eller ett bad... ostört.
Det är
inte fel att behöva vara
mer än mamma oavsett vilken ålder era barn är i. Det är så lätt att glömma
vem man är om man går upp i mammarollen med varenda liten cell man har i kroppen och glömmer man vem man är, och bara fokuserar på att vara mamma, så blir man mamma till
alla, inklusive sin sambo, och det gynnar ingen.
Varför kommer förkylningar så plötsligt?... som ett basebollträ i huvudet.
Lämna er länk i MrLinky och
Den andra kommentaren var på wtfdc-sidan av Carl: Jag måtte fråga: Är din annons "på riktigt?"
Jag är alltså ingen idiot... om ni trodde det...
Jag behöver en externhårddisk... eller så är det dags att rensa bland fotona! Det känns som det bara är en tidsfråga innan datorn kraschar!...
Idag åkte vi och mathandlade med moster Maria och hennes dotter Emma... Jag kom på ännu en extra utgift vi kommer att få när vi skaffar lägenhet... Som det är nu så åker vi ju till släkt och vänner för att duscha, det är väldigt sällan vi duschar hemma, så det går inte åt särskilt mycket av duschgrejor just nu... men när jag får ett eget badrum... tänker jag lägga HALVA inkomsten på badskum, bubbelgrunkor, badankor, badbomber, oljor och tuffa tvättsvampar... så det så! ;)
Carola hävdar att han ÄR hennes fadderbarn... men han har inte fått gå i skolan på två år och han har heller aldrig hört talas om att han har en faddertant... inte förens hon dök upp med en parfym... Nu jämför hon media-belysningen och debatterna hennes gåva skapat här i Sverige med en krigszon -”från en krigszon till en annan”...
"Sitt där och pilla lite själv så kanske du får upp den,
Oftast så jobbar pappan och det gör allt bara värre, för i våra huvuden, vare sig vi vill eller inte, så sitter det en liten 50-tals hemmafru och viskar: Han jobbar, du är hemma, du ska ta hand om barnet dygnet runt... men det fungerar inte.
